Nr 463/1956

Given i Helsingfors den 18 augusti 1956.

Lag

om gränserna för Finlands territorialvatten.

I enlighet med Riksdagens beslut stadgas: 

1 §.

Finlands territorialvatten omfatta den till rikets landområde omedelbart anslutna del av havet, som begränsas i öster mot Sovjetunionen i Finska viken i Virolahti skärgård av den i fredsfördraget i Paris den 10 februari 1947 (690-691/47) fastställda rikssjögränsen och i väster mot Sverige i Bottenviken i Torneå skärgård av den rikssjögräns, som vid gränsjusteringen åren 1926-1927 fastställts i enlighet med den efter freden i Fredrikshamn i Torneå den 19 januari 1811 undertecknade topografiska gränsbeskrivningen, samt av förlängningen av det sista avsnittet av denna gräns. Territorialvattnens yttre gräns mot öppna havet utgöres av den internationella territorialvattensgränsen förutom på Ålands hav söder och norr om klippan Märket, där gränsen utgöres av den i ovan nämnda gränsbeskrivning av år 1811 fastställda rikssjögränsen, sådan denna är återgiven i konventionen den 20 oktober 1921 angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering (64/22). 

Enstaka ö, klippa, skär eller av dem bildad grupp, som är belägen långt ut till havs, må hava fristående territorialvatten. 

2 §.

Territorialvattnen indelas i det inre territorialvattnet samt det yttre territorialvattnet eller territorialhavet. 

3 §.

Med det inre territorialvattnet avses den del av territorialvattnen, som på landsidan begränsas av strandlinjen och älvmynningarna samt på havssidan som yttre gräns av en bruten linje, vars hörn- eller baspunkter äro belägna på de yttersta punkterna i terrängen, antingen på fastlandet, på öar, på klippor eller på skär. 

4 §.

De ovan i 3 § avsedda baspunkterna utväljas sålunda, 

1) att de befinna sig ovan vattenytan vid sådant lågt vattenstånd, att vattenytan under den tioårsperiod, som omedelbart föregått året för denna lags ikraftträdande, stått vid denna nivå och under densamma i medeltal endast under ett halft dygn årligen; 

2) att deras avstånd från varandra är högst territorialhavets dubbla bredd; samt 

3) att det inre territorialvattnet blir så vidsträckt som möjligt. 

Baspunkterna justeras med trettio års mellantid. 

5 §.

Territorialhavet utgöres av den till det inre territorialvattnet omedelbart anslutna zon, vars yttre gräns eller den internationella territorialvattensgränsen befinner sig på fyra sjömils eller 7 408 meters avstånd från det inre territorialvattnets yttre gräns, såvida ej i denna lag annorlunda stadgas. 

6 §.

Ifall ö, klippa, skär eller av dem bildad grupp är belägen så långt ut till havs, att den stannar utanför det inre territorialvattnets i enlighet med bestämmelserna i 3 och 4 §§ dragna yttre gräns, har sådan ö, klippa, skär eller grupp fristående territorialvatten, dock sålunda, att territorialhavets bredd är tre sjömil eller 5 556 meter. 

7 §.

Från den södra ändpunkten av den östra rikssjögränsen går territorialhavets yttre gräns på fyra sjömils avstånd från de yttersta terrängpunkterna till den östra ändpunkten av den Finlands territorialhav inskränkande gräns, som fastställts i fredsfördraget i Paris den 10 februari 1947 och som går söderom Aspö skärgård i paralelllens riktning, varvid de båda gränslinjerna sammanlöpa i den sistnämnda ändpunkten. 

Från den västra ändpunkten av den ovan i 1 mom. nämnda, Finlands territorialhav inskränkande gränsen går territorialhavets yttre gräns i västlig riktning längs förlängningen av sagda gräns, tills den förenar sig med den i 5 § stadgade yttre gränsen. 

I Bottniska viken i Torneå skärgård befinner sig efter den sista baspunkten på finsk sida följande baspunkt på svensk sida. 

8 §.

Baspunkterna för den yttre gränsen av det inre territorialvattnet jämte deras exakta positioner uppräknas i förordning, i vilken även närmare angives det i 4 § nämnda vattenståndet samt vid behov meddelas övriga föreskrifter angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag. 

Helsingfors den 18 augusti 1956. 

Republikens President 
URHO KEKKONEN.

T.f. Minister för utrikesärendena, Statsminister K. A. Fagerholm.